Tävlingen

Idag

Jag kan säga att jag är ganska gråtmild i dag. Jag går runt och är tacksam och glad med fuktiga ögon. Jag plockar ihop resterna av mig själv och livet. Ska torka förtält, tvätta och städa. En underbar dag. Tur jag inte jobbar idag utan har min sista semesterdag.

Dagen D

Var rejält nervös på morgonen och dagarna innan när jag tänkte på tävlingen. Jag sov nog förhållandevis bra natten innan. Varje gång jag vaknade till tänkte jag på hur skön sängen var och njöt av att ligga i den.

Sofia gick upp 04:50 precis som jag och hon fixade frukost åt mig i husvagnen. Hon gjorde så att jag kunde strutta runt och vara nervös själv. 05:30 åkte vi och hämtade Camilla några husvagnsplatser bort medan barnen sov. Hon skulle också med och tävla. På plats i växlingsområdet var det ovanligt trångt, inte att jämföra med andra tävlingar jag varit på. (Men det fungerade ju.) Jag förberedde min plats för tävlingen och hittade snabbt några andra tävlande från Idrottsklubben Wilske att hänga med. 06:20 var det dags att smörja in sig med vaselin och sololja för att sedan dra på våtdräkten. Vi gick sedan ner till Kalmarsund för att värma upp i vattnet och simmade bort till starten. Där stod det 750 andra atleter i svarta våtdräkter. Runt 06:50 var det nationalsången. Sedan spelade de följande låt.

Även om det verkar vara en fotbollslåt så ligger den just nu högst upp på min topplista:

http://www.youtube.com/watch?v=J5RdjEvvN8A

Vädret var strålande och havet blått. Starten gick med någon konstig signal och alla började simma eller gick ner mot vattnet för att simma. Ut till första bojen hade jag tur och det var gott om plats. Mellan första och andra bojen var det värre, men jag fick inga större blessyrer, lite ont i höger öra bara. Första varvet kan sammanfattas som enkelt och till och med roligt. Simningen som är 3860 meter är uppdelad i två varv med vändning uppe på land på samma ställe som starten. När jag var uppe vid varvningen så lossade jag simglasögonen för att få ut lite vatten. Det skulle jag inte gjort, efter det strulade glasögonen nästan hela varvet, stannade 5 gånger för att justera dem innan det var bra. Jag tyckte även att andra varvet gick smidigt, kände mig aldrig trött eller ens uttråkad. En intressant iakttagelse är att alla ligger väldigt långt ut åt vänster vid simningen, det var samma fenomen i Sövde. Jag tyckte jag kollade upp och hade koll på bojarna och att jag simmade på linjen. Vid varvningen på simningen stod kockan på strax efter 40 minuter som jag trodde den skulle göra. Simningen tog totalt 1:24.

Jag gjorde en snabb växling ut på cykeln. Jag åt och drack mycket under cyklingen. Jag höll igen för att inte bli trött i benen som jag blev i Sövde (och på Vätternrundan). Så jag kände mig ganska pigg på cyklingen. Det var lockande att öka takten när personer jag kände väl cyklade om, men jag försökte att inte hetsas till att köra hårdare. Sammanfattningen av cyklingen är att det gick lugnt och stilla men att det blev lite segt de sista 6 milen. Cyklingen är ju mycket roligare i en sådan här tävling än när man cyklar själv. Just för att man ser alla medtävlande, man ser vem som leder och ungefär var man ligger. Det var en vändpuktsbanan och alltså samma väg bort och hem som avverkades 3 gånger vilket totalt blev 180,2 kilometer.

Det var skönt att börja springa efter ännu en snabb växling. Jag tänkte att jag nog inte fått i mig tillräckligt med salt på cyklingen så vid första vätskekontrollen tog jag en hel näve saltgurka och proppade i mig. Då blev magen lite orolig men det ordnade jag med sportdryck och vatten. Resten av löpningen både åt och drack jag ordentligt. Första milen kändes det lätt, sedan blev det tyngre. Då tänkte jag att nu börjar kampen mellan huvud och ben, om jag går nu är det bara för att jag är mentalt vek. Den taktiken fungerade i ytterligare 18 kilometer. Då hade jag känt mig lite yr några kilometer och övertalade mig själv att gå en bit. Löpningen gick på en 7 kilometer lång vändpunktsbana. Så det var sista gången ut på rundan som jag började gå. Jag gick flera kilometrar av de 7 på vägen ut. Då kände jag att jag blev betydligt svalare och frös lite istället för att svettas, yrseln försvann. Så jag började springa (eller springa och springa, mer jogga) igen efter vändningen, jag joggade sedan nästan hela vägen de sista 7 kilometrarna. Det gick inte att göra några förändringar i tempo då det obönhörligt genererade kramp i låren. Jag är oerhört tacksam för att jag inte fick kramp i min akilleshäl, vaderna.

Löpningen är ju absolut roligast av de tre grenarna då man ser så många utmed banan och kan heja och prata med varandra. Det är även mer tätt med folk som hurrar och tjatar en framåt än på cyklingen.

Jag är mycket nöjd och stolt över min insats.