En vecka av OL

OL = Orienteringslöpning

Måndag kväll samlades FAIK OK multisportkommitén för ett möte. Vi satt i några effektiva timmar och planerade Kick off och säsongen framgent. Jag han med en tur på cykeln i bra tempo innan. Det blev 4,5 mil. Multisporten kommer bli rolig och kommer riktigt bra!

Tisdagen flöt även den fram i orienteringens tecken. Jag tog på mig ryggsäcken fram på eftermiddagen och sprang ut till Gudhem där vi hade en 10MILA träning med Gudhem. Det blev lite längre än väntat och med löpturen till Gudhem kom jag upp i drygt 22 kilometer. Ganska tunga kilometer, antingen med ryggsäck eller i skogen. Orienteringen var riktigt rolig och vi var ganska många. Efter det var det dusch i GIF-stugan. Vi fick sedan fika och en bra genomgång av Tomas om helgens kommande drabbning. Jag ska springa ”Långa natt”. Det är orientering 16,5 km, i skogen, fågelvägen, på natten. Det kommer att bli en riktig utmaning.

På onsdagen var det banläggarkurs. Jag, multisportarn och orienterarn ska hålla i en lokal orienteringstävling. Så vi var ute i skogen med en av orienteringsklubbens eldsjälar för att lära oss av mästaren. Det var givande och avslutades med kaffe och köttbullsmackor som jag fixat.

Det blev alltså ingen kvällsträning, som tur var hade jag simmat en sväng på förmiddagen så det var inget dåligt samvete som låg och gnagde.

På torsdagen var det orienteringsträning, kanske inte så mycket för mig då jag är ledare för minsta gruppen. Så det var upp på berget och förbereda genom att sätta ut kontroller innan barnen kom. Sedan orienterade de i en timme.

Efter det var det multisportträning. Vi var 4 som drog i väg och tränade mountainbike. Det var riktigt roligt.

Fredag var ytterligare en dag med krydda av multisport. Jag och längdskidåkarn drog i väg till Billingen och körde mountainbikemilen. Det var första gången för mig och det var det roligaste spåret jag kört på hittills. Efter det åkte vi till Simsjön där vi skulle hämta en kanot som vi köpt. Vi passade på att paddla en svänga innan vi lastade på hela konkarongen på bilen.

Nu är klockan alldeles för sent och i morgon ska jag gå upp i ottan för att åka buss till 10MILA där jag ska springa långa natten. Alltså orientering hela helgen.

Over and out.

Lev som en nasir och cykla som en gud, en kontradiktion?

En nasir har vissa förpliktelser, ingen alkohol, inga druvor, inte leva oren och inte klippa håret utan låta det växa fritt. Simson var den mest kända nasiren. Han var enligt bibeln en oerhört stark krigare som de var tvungna att klippa håret av för att få stopp på. Om honom kan ni läsa mer här:

http://hairible.blogspot.com/2010/09/simson-har.html

Kan det vara så att kraften sitter i håret? Eller kanske till och med i skägget? Slutspelsskägga är ju väl beprövat för att få ut de sista krafterna. Wassberg, I say no more!

Jag har ju som en del noterat inte rakat mig sedan jag blev pappaledig 21 december och detta drar till sig en viss uppmärksamhet. I orienteringsklubben där jag är aktiv kan man nästa säga att en våg av följare och börjat spara till ett kraftfullt skägg för att även de ta del av de fysiska framgångar jag tycks ha fått.

http://www.funbeat.se/blogs/show.aspx?BlogPosti...

http://www.funbeat.se/blogs/show.aspx?BlogPosti...

http://www.funbeat.se/blogs/show.aspx?BlogPosti...

Mitt skägg blir ljusare desto mer jag vistas i solen. I går var jag i solen hela dagen. Jag tog en cykeltur i det fantasiska vädret. Hade bestämt med min bästis att jag skulle cykla från våran sommarstuga till deras. Så det gjorde jag i går. Väl framme så fick jag en andra frukost i solen.  Därefter cyklade vi iväg ihop för en kuperad runda på öarna.

 Vi stannade varannan mil, vid färjor och kiosker och lapade sol och glass. Totalt cyklade jag lite drygt 14 mil. Av dessa 14 så spenderades hälften med min bästis. Jag åkte även färja 6 gånger, den första var nästan tom medan de sista var fulla.

Jag hade kraft att cykla alla 14 milen även om jag blev ganska trött på slutet och inte kunde hålla farten uppe.

Jag mötte förstås en del cyklister på min runda och generellt om cyklister kan sägas att de verkar tycka illa om hår, de brukar vara välrakade inte bara på hakan utan även på benen. Söker man på cyklister på Google så är det första förslaget som kommer upp ”cyklister rakar benen”. Även här tänker jag hokus pokus och fick det ganska snabbt bekräftat när det verkar som att en elitcyklist kan spara 4 sekunder per mil på att ha rakade ben.

Vi får väl se men jag tror inte att jag kommer att försöka spara de sista sekunderna i Kalmar genom att raka mig någonstans. Hela poängen med slutspelsskägg faller ju om man rakar bort det på tävlingsdagen för att spara sekunder.

Så att samla kraft genom att låta håret växa är något som cyklisterna skulle prova. Det kanske räcker med att någon går mot strömmen för att skapa en trend även inom cykelsporten och inte bara orienteringen?

Vanans makt, slentrian eller kreativt tänkande?

Är det inte så att det, på gott och ont, är lätt att fastna i mönster? Jag sätter mig oftast på samma plats vid matbordet varje dag utan att reflektera över det. Inte för att denna plats har några direkta fördelar mot de andra. Jag äter samma frukost oftast. Ibland utav någon anledning blir det annorlunda, oftast inte planerat. Det är lätt att springa samma gamla vanliga löprunda av ren slentrian, inte tänka kreativt. Jag kommer ihåg att jag en gång läste att man blir smartare av att ta olika vägar till jobbet varje dag, att det tvingar än att tänka när man annars inte tänker utan bara gör.

Men ibland, ibland så tänker jag till och då blir det annorlunda. Då är jag kreativ och hittar på nya rundor, mål och meningar. Varför? Varför blir det så ibland och inte alltid? Är det när jag är trött som det blir slentrian och jag inte orkar vara kreativ?

Jag var i Malmö med familjen i helgen och i planen stod det långpass löpning. Var skulle jag springa? Nu gick det inte att ta den vanliga rundan, då jag inte var hemma. Men jag har ju sprungit i Malmö tidigare, alltså tog jag en runda jag sprungit tidigare. Det hade ju varit mer utmanande att via nätet snoka reda på Malmöiternas favoritrundor och testat någon av dem, men det gjorde jag inte. Det fick bli en repris. Tar jag en gammal runda kan jag jämföra tiderna. Så tänker jag ibland men det är sällan jag jämför tiderna efteråt, då finns helt plötsligt inte intresset och tiden längre, då prioriterar jag andra saker.

 För ett och ett halvt år sedan bodde jag i Turning torso och då sprang jag till landfästet på Öresundsbron. Så i söndags tog jag det lätta beslutet och valde en runda jag redan kände till för att slippa leta reda på en ny? I helgen bodde jag inne i centrum så det blev några bonuskilometer ut till Turning torso, det var bra för annars hade det ju inte blivit något långpass.

Så efter att passerat entrén till Turnig torso så sprang jag ut på Ribban. Klockan var 08:30, alla med hund i Malmö rastade dem på Ribban. Det var mulet nästan ingen sikt, jag såg inte bron.  Nästan vindstilla och Malmö hade inte vaknat vilket gjorde att det var tyst och stilla. Jag sprang på den långa raka cykelbanan som går rakt igenom Ribban söderut. Det luktade rutten tång och ankskit. Jag hade för ovanligheten skull på mig alldeles perfekta kläder, inte för varmt och inte för kallt. Jag svettades inte så mycket och jag frös inte.

Men det var andra saker som jag visst inte var perfekta, jag hade haft lite känningar i halsen i några dagar vilket skulle kunna leda till en förkylning. Jag hade inte ätit frukost vilket jag ju lärt mig av Pyri att jag borde gjort, hade inte heller med mig varken kolhyddrater eller vatten ut på långpasset. Dessutom hade jag på mig mina helt nya oanvända löparskor, kanske inte smart att köra långpass i dem första gången jag använde dem.

Men det var skönt och kändes lätt. Limhamn, Sibbarps camping och vips så stod jag vid landfästet. Nu var det bara samma väg tillbaka för att springa upp och sätta mig vid ett dukat frukostbord. Sista kilometrarna började det ömma lite på utsidan av vänster knä, kanske på grund av de nya skorna kanske på grund av vurpan jag gjorde på orienteringstävlingen helgen innan. Benen blev lite stela och trötta strax efter 22 kilometer när jag bara hade 3 kvar. Men det gjorde inget för endorfinerna lekte i kroppen, solen började titta fram och livet lekte.

Bland de saker jag gillar mest är känslan i kroppen när man har gjort ett bra träningspass och ätit frukost i solen. Träningen är klar och jag känner mig nöjd hela dagen. Det skulle jag kunna tänka mig att göra till en vana i framtiden.

Är jag en fakir?

Njä, jag är bara en usel orienterare med dålig självinsikt. För varför skulle jag annars göra som jag gjorde i går kväll?

Jag gick till samlingen på Rantens torg 18:30. Trängde in oss i en bil, det var väl i och för sig bara trevligt. I och med att vi var klädda i tights och tunn tävlingsblus. Sedan åkte vi till Tibro där vi packade ut oss i en isande vind. Som jag frös!

In i en gympahall för att ta på de sista attiraljerna som var skor, gps-klocka, pannlampa, kompass och SI-pinne (SI-pinne är en elektronisk enhet som hjälper arrangören att ta tiden på löparen och kontrollera så man tagit rätt kontroller).  Sedan ut i kylan och bort till bussen. Bussen tog oss 10 minuter bort, nästan ända fram till starten. Sedan uppvärmning i solnedgången. Jag blev varm och behaglig efter bara några minuters uppvärmning.

20:38 startade jag orienteringen med ett 30-tal andra orienterare. Alla rusade iväg, utom jag som tog det lite lugnt för att få koll på kartan. Vilket gjorde att jag efter 10 minuter var ensam i skogen. Bara jag, min pannlampa, kartan och den mörka skogen som piskades rejält av den isande vinden.

 Jag hade valt den svåraste och längsta banan för att utvecklas maximalt. Själva orienteringen gick väl som vanligt, kanske lite bättre. Grejen är ju bara att de andra är så fantastiskt mycket bättre. De kan springa riktigt fort samtidigt som de läser kartan och analyserar fram det bästa vägvalet. Själv måste jag definitivt sänka farten om jag ska läsa kartan och är det riktigt plottrigt eller lurigt på kartan måste jag stanna. Sedan är det ändå inte säkert att jag ser det bästa vägvalet. Detta gör att även om jag har en bra dag och knappt bommar något så är jag långt efter de andra, oftast sist faktiskt. Jag hoppas att detta gör mig till en bättre orienterare i längden. Om jag utvecklas som orienterare av denna plåga så utvecklas definitivt inte mitt självförtroende.

Så jag springer med sådana jag vet är mycket bättre och ändå jämför jag mig mot dem. Jag tog 2 timmar och 4 minuter på mig att springa de 9,9 kilometrarna (fågelvägen) det blev drygt 14 km som jag sprang. Segraren var över 1 timme snabbare än mig och den närmast före 20 minuter.

Så när jag kom i mål så väntade bussen där och de flesta andra (414 st) som var med på tävlingen hade åkt hem. De som vinner får fina priser och varmt vatten när de duschar. Vi som kommer sist får kallt vatten och stressa för att de andra väntar på att åka hem och ibland har väntat ganska länge.  

Vad menar jag med fakir då? Jo, jag vet ju redan innan att jag kommer att blir utklassad, att jag kommer vara nervös innan, att jag kommer göra några bommar och att jag kommer att få kallt vatten i duschen. Sedan har vi ju lite andra negativa aspekter som att jag kommer hem strax efter midnatt med en ryggsäck full med leriga kläder.

Men shit va roligt det är när man hittar de där kontrollerna i skogen!

Guinness rekord?

Hur många idrotter kan man göra mellan Skövde och Falköping på ett år?

6 januari åkte jag och Skidåkarn längdskidor mellan Skövde och Falköping. Det tog 11 timmar och var en upplevelse.

25 mars sprang jag och orienterarn mellan Skövde och Falköping.

2 april cyklade jag och min bror hemmifrån mig och till orienterarn i Skövde. Där tog vi lite vatten och cyklade hem. Det blev 72 km. Hastigheten var väl inget att skryta med. Det beror på att det blåste ganska friskt vilket gjorde att det tog 65 minuter till Skövde och 85 hem därifrån. Sedan är det ju lite uppför till Falköping också, men inte så mycket.

Frågan är ju vilken nästa idrott blir. De som står på tur är inlines, mtb, gång och kanot. Har även fått förslag på simning och badminton. Ja, vi får se vad det kan bli. 3 är i alla fall avklarade.

Skyll dig själv pucko!

Ja, så tänkte jag när jag i morse vaknade med huvudvärk och snuva.

Så går det när man inte tar hand om sig! Det gäller ju inte bara att äta rätt och ta sina kosttillskott som jag skrivit tidigare, man måste ju även sova ordentligt och inte stressa runt. Jag hade alltså början till en potentiellt livsfarlig förkylning i kroppen. Och hur hade jag fått den då?

Jo, i fredags stressade jag runt hemma för att hinna med en helg med gäster och för att komma i tid till samlingen för nattorienteringen. När jag stressat klart vid 18-tiden så knallade jag bort till Rantens torg där vi samlas inför orienteringstävlingar. Därifrån åkte vi bil ner till Hol utanför Alingsås. Jag sprang en öppen orienteringsbanan med start 21:00. När jag var i mål så var det dusch utomhus och lite fika, sedan åkte vi hem. Jag var väl i säng vid 01:00. Efter några timmar mindre än 8, som är mitt behov, så var det upp och förbereda släktkalas. Släkten droppade in och vi hade en trevlig dag, där det stökades och bökades fram till 16:00 då jag och min lillebror tog våra cyklar och gav oss i väg på en 72 kilometers runda.

Väl hemma var jag noga med att fylla på både kolhydrater och protein. Delar av släkten var kvar och sov över, så det blev en sen kväll till och ytterligare några timmar för lite sömn. Detta är ju inte hela världen om jag får min middagslur, men inte blev det någon sådan varken på lördag eller på söndag.

Söndagen blev även den lite stressig med att förbereda och avverka barnkalas, vilket brukar vara en rejäl pärs och så även denna gång. Direkt efter barnkalaset så sprang jag till simträningen där vi skulle träna ryggsim. Jag är inte bra på ryggsim och framförallt inte på ryggsimsbenspark. I och med detta tillkortakommande från min sida så sköljdes mina slemhinnor i näsan ur ordentligt. Det passerade många liter bakteriedödande klorvatten förbi slemhinnorna. Det måste vara riktigt bra, tänkte jag, då alla baciller från de 17 snoriga ungarna på barnkalaset borde sköljas bort. Näsan rann bra på söndagskvällen.

Helgen borde göra att varje liten bakterie skulle gro bra i mina irriterade slemhinnor och immunförsvaret borde vara rejält sänkt av för lite sömn och ganska bra med träning. Eller?

Därför var jag inte förvånade när jag vaknade i morse med tydliga förkylningssymptom. Så när jag kom hem från jobbet i dag lade jag mig att vila. När jag vaknade var allt frid och fröjd igen och nu känner jag mig som en prins. Har jag klarat mig? Fortsättning följer.

Spinn of hope en alltigenom trevlig upplevelse

Förra helgen var det spinn of hope. Nu har jag kommit över lite bilder så här kommer en sammanfattning av den händelsen.

Spinn of hope är ett arrangemang för att samla in pengar till Barncancerfonden. Tanken är att ett antal personer (ett lag) hyr en spinningcykel för 1500 kr och ska cykla på den i 12 timmar. Antalet personer har ingen betydelse bara någon cyklar på den hela tiden. Pengarna går oavkortat till Barncancerfonden. Spinn of hope arrangerades på 48 platser i landet och målet var att samla in 1 miljon till Barncancerfonden och det lyckades.

Vi gick upp tidigt för att äta frukost och ta färjan till Visingsö jag och min bror. Vädret var underbart och det var synd att spinningen var inomhus.

Färjan till Visingsö i Gränna hamn med Visingsö i bakgrunden och en kall och isig Vättern i förgrunden.


När vi kom fram till Braheskolan (en folkhögskola på Visingsö) var det första passet igång, det som gick mellan 07:00 och 07:50. När vi kom in i salen satt det alltså redan 20 personer och cyklade. Vi blev varmt välkomnade av eldsjälen Peter Andresen som hade ansvaret för arrangemanget på Visingsö. Det som slog mig direkt var att det fanns ett prisbord utan dess like direkt innanför dörrarna. Det visade sig efter mitt första pass att alla som var med fick en lott efter varje spinningpass och det var vinst på varje lott! De hade alltså raggat många sponsorer till detta behjärtansvärda arrangemang.

Foto: Peter Andresen

Min bror hade ordnat så han och jag kunde cykla samtidigt under 4 st 50 minuters pass. Det lät som en bra idé tidigare i veckan men just denna morgon var jag tveksam till att jag skulle klara att cykla så länge. Varför? Jo, för att jag hade ju sprungit 3 timmar i 5 minuters tempo dagen innan och på morgonen när jag vaknade efter några timmar för lite sömn så hade jag ont i höger höftböjare. Det var alltså svårt att lyfta upp höger ben.

Så det var med blandade känslor som jag satte mig på ÖIS (Ölmstad idrottssälskap) spinningcykel. ÖIS är en klubb som jag aldrig varit med i, däremot har jag några gånger mött dem på fotbollsplanen och i löparspåren.

Foto: Peter Andresen

Jag tog det ganska lugnt på första spinningpasset och smärtan i höftböjaren släppte efterhand. Efter varje pass var det 10 minuters uppehåll så att de som bara cyklade ett pass kunde byta lagkamrat. Vi som körde flera pass fick 10 minuters vila då vi kunde gå och fylla på våra vattenflaskor eller njuta av det gratis fikabord som stod uppställt. Där bjöds kaffe, bulle, banan, blåbärssoppa, godis med mera. Dessutom fick man ju ta sin lott och medföljande vinst.

Jag och bror cyklade alltså 4 pass, varav det sista passet leddes av min brors fru. Efteråt var jag mycket nöjd för att inte säga lycklig. Allt var mycket trevligt och gemytligt, jag träffade till och med en klasskamrat från högstadiet och några andra kändisar från förr. Vi åkte hem till bror, solen sken, jag hade tränat ytterligare ett bra pass och kroppen kändes bra utan smärta någonstans. Allt var på topp.