Vanans makt, slentrian eller kreativt tänkande?

Är det inte så att det, på gott och ont, är lätt att fastna i mönster? Jag sätter mig oftast på samma plats vid matbordet varje dag utan att reflektera över det. Inte för att denna plats har några direkta fördelar mot de andra. Jag äter samma frukost oftast. Ibland utav någon anledning blir det annorlunda, oftast inte planerat. Det är lätt att springa samma gamla vanliga löprunda av ren slentrian, inte tänka kreativt. Jag kommer ihåg att jag en gång läste att man blir smartare av att ta olika vägar till jobbet varje dag, att det tvingar än att tänka när man annars inte tänker utan bara gör.

Men ibland, ibland så tänker jag till och då blir det annorlunda. Då är jag kreativ och hittar på nya rundor, mål och meningar. Varför? Varför blir det så ibland och inte alltid? Är det när jag är trött som det blir slentrian och jag inte orkar vara kreativ?

Jag var i Malmö med familjen i helgen och i planen stod det långpass löpning. Var skulle jag springa? Nu gick det inte att ta den vanliga rundan, då jag inte var hemma. Men jag har ju sprungit i Malmö tidigare, alltså tog jag en runda jag sprungit tidigare. Det hade ju varit mer utmanande att via nätet snoka reda på Malmöiternas favoritrundor och testat någon av dem, men det gjorde jag inte. Det fick bli en repris. Tar jag en gammal runda kan jag jämföra tiderna. Så tänker jag ibland men det är sällan jag jämför tiderna efteråt, då finns helt plötsligt inte intresset och tiden längre, då prioriterar jag andra saker.

 För ett och ett halvt år sedan bodde jag i Turning torso och då sprang jag till landfästet på Öresundsbron. Så i söndags tog jag det lätta beslutet och valde en runda jag redan kände till för att slippa leta reda på en ny? I helgen bodde jag inne i centrum så det blev några bonuskilometer ut till Turning torso, det var bra för annars hade det ju inte blivit något långpass.

Så efter att passerat entrén till Turnig torso så sprang jag ut på Ribban. Klockan var 08:30, alla med hund i Malmö rastade dem på Ribban. Det var mulet nästan ingen sikt, jag såg inte bron.  Nästan vindstilla och Malmö hade inte vaknat vilket gjorde att det var tyst och stilla. Jag sprang på den långa raka cykelbanan som går rakt igenom Ribban söderut. Det luktade rutten tång och ankskit. Jag hade för ovanligheten skull på mig alldeles perfekta kläder, inte för varmt och inte för kallt. Jag svettades inte så mycket och jag frös inte.

Men det var andra saker som jag visst inte var perfekta, jag hade haft lite känningar i halsen i några dagar vilket skulle kunna leda till en förkylning. Jag hade inte ätit frukost vilket jag ju lärt mig av Pyri att jag borde gjort, hade inte heller med mig varken kolhyddrater eller vatten ut på långpasset. Dessutom hade jag på mig mina helt nya oanvända löparskor, kanske inte smart att köra långpass i dem första gången jag använde dem.

Men det var skönt och kändes lätt. Limhamn, Sibbarps camping och vips så stod jag vid landfästet. Nu var det bara samma väg tillbaka för att springa upp och sätta mig vid ett dukat frukostbord. Sista kilometrarna började det ömma lite på utsidan av vänster knä, kanske på grund av de nya skorna kanske på grund av vurpan jag gjorde på orienteringstävlingen helgen innan. Benen blev lite stela och trötta strax efter 22 kilometer när jag bara hade 3 kvar. Men det gjorde inget för endorfinerna lekte i kroppen, solen började titta fram och livet lekte.

Bland de saker jag gillar mest är känslan i kroppen när man har gjort ett bra träningspass och ätit frukost i solen. Träningen är klar och jag känner mig nöjd hela dagen. Det skulle jag kunna tänka mig att göra till en vana i framtiden.